Lagom kilo

Vikt. Det är öppningsordet för denna lilla truddilutt. Det är alltid ett jädra tjat om vikt. Överviktiga om hur jobbigt det är att gå ner. Gravida om hur mycket dom har gått upp. Ungdomar som klagar på att dom är "för tjocka". Ungdomar som mår dåligt över att dom är "för smala". Personer med ätstörningar. Och tillhör du inte någon av dessa katergorier så tillhör du dom som klagar över att alla andra tjatar om vikt. Med ätstörningar menar jag inte bara svält och kräk. Att vara överviktig och inte kunan sluta äta måste ju också räknas som en ätstörning. Det är ju en störning som rör mat. Men man kanske skulle kalla det för 'matstörning'? äsch, vad vet jag. Jag är inte lagd åt nått håll, varken ät- eller matstörning. Det betyder inte att jag inte tänker på vikt. Min vikt. Jag pendlar. Inte i vikt, utan i mina tankar om vikt. Ena dagen är jag tjock, andra dagen orkar jag inte bry mig, tredje dagen är jag superdupernöjd med min kurviga kropp, nästa dag ser jag okej ut, dagen efter det kanske jag inte borde äta mer choklad? Jag är även en periodare. Matperiodare. En period med pizza och donken samma vecka, samt godis på helgen. En annan period med husmanskost och grönsaker varje dag och granatäpple på helgen. Alla ni som känner igen er på att vara en vikttänkandependlare och/eller matperiodare räcker upp en hand. oj, va ni SÅ många? (jag ser att det rycker i armen på dig, kom igen nu, upp med den!). Varför är många så besatta av vikt? Media? Jämför sig med vänner? Dålig självkänsla? Det är väl olika för alla. Eller en blandning. Önskar jag kunde ge alla en mur. En mur mot änmnet vikt. Inte själva kilona utan en mur som ingen dålig tanke om ens vikt kunde komma igenom. En mur där den där smala jäkeln på tv inte kan komma igenom, hur många revben hon än opererar bort. Bara massa snälla ord får komma in genom muren. Jag har börjar bygga en sådan mur runt mig. Det går inge bra, men jag försöker. Och jag tror att det kommer kännas förbannat bra om den nån gång blir färdigbyggd. Då ska jag släppa in alla jag känner innanför muren och säga "du duger som du är och när du själv inser det, då kommer du få det såhär bra innanför din alldeles egna viktmur" Åh om alla hade en viktämnesmur som man kunde bjuda in sina vänner bakom och äta kakor.. MUMS!

Jag åt godis idag - och igår. Jag åt pizza igår - och resterna idag. Undra om det kommer säga pang inatt och jag vaknar med ytterligare en valk? Det gör inget. Jag är vacker med bristningar (som ifs inte syns så mycket, men jag är väl medveten om att dom finns). Jag önskar jag kunde säga att alla människor är vackra.. Men. Eftersom jag lovat mig själv att om jag ska skriva överhuvudtaget så ska jag vara ärlig. Jag tycker inte alla människor är vackra. Men finns det nån peron som aldrig har sett en annan människa som man tycker ser lite.. sisådär ut rent utseendemässigt? Jag svarar åt er så ni slipper fundera särskilt mycket över den frågan. Nej. Men jag kan med gott samvete säga att vikt inte har nått med vacker att göra, inte för mig. Vad är vacker för dig? Vad gör en annan människa vacker eller ful för dig? Den frågan kan jag inte svara på åt andra, så den frågan kan ni gott själva fundera vidare på.

(jag vet inte riktigt vilka jag menar med ni, eftersom typ ingen läser - och jag inte vill att så många ska göra det heller. Det är ingen offentlig grej. men det lät bra att skriva "kan ni gott fundera på" man kan ju låtsas att man har typ 10 000 läsare i veckan, som alla andra. fast jag sover rätt gott om natten ändå)

Jag gick en långpromenad idag - och igår.

Hästsvans och ring i örat - jajamen!

Vart är vi påväg. Jag menar blir det inte bättre än så här?! Där sitter vi, två unga tjejer i "sina bästa ungdomsår" 18-25 ska man var ung och leva livet! (och om det inte går så jävla bra då? om man är trött klockan 11 på kvällen och vill gå hem och lägga sig? man vill inte sitta kvar i blåst och minusgrader och dricka vin ur petflaskor bara för att kunna säga till andra att man faktiskt gjort nått under fredagkvällen! man vill hem och sova, hem och vara tråkig.) DÅ har man blivit för stor. Då har man tröttnat på att vara 14år fast man är 19år - vill gå vidare. Man vill gå hem. och inte nog med det, man kan inte ens kombinera, det finns inget kombinationsmaterial. nejnej. Man kan inte gå hem och leva livet tillsammans med någon. Varför inte? Undrar nog många. Medans vi som siter i fönstret på donken och kollar ut (och ser verkligheten) fattar att det inte är den riktiga frågan. Frågan är med vem? Då ska vi se.. Han med hästsvans eller han med keps? Han som knappt väger hälften av det vi väger och knappt fått hår på snoppen? Han med gröna brallor, rutig jacka och för liten hatt OCH är ginger? Han som röker samma cigg i 35min för att han egentligen inte röker utan bara vill vara cool? Nej vänta!! Nu vet vi vem vi ska gå hem med, han som både har hästsvans och keps, där hästsvansen sticker ut i hålet bak på kepsen! Ja han tar vi för han går säkert ändå av på mitten när man rider, så då är det iaf ingen risk att han börjar dryga sig med jobbiga sms varje dag efteråt. och man får garanterat inge hår i munnen heller. PERFEKT!
Jag dricker upp min varma choklad och min vän, bästa vän, äter upp sin glass. Sedan går vi hem. Inte med varken kepsen eller ciggen. Vi anstränger oss inte ens för att hitta nått någorlunda, vi vet ändå efter 5år av letande, sökande, rakade ben och noga utvalda kläder att där vi bor finns dom inte. Inte ens det kan man kombindera - ungdom är INTE = party alla helger, sex med alla killar (som ändå aldrig blir män förs vid 35..), popularitet osv osv. För vissa handlar det om jobb varje helg i letan på ett bättre jobb för att kunna flytta, börja ta hand om sig själv helt och hållet. För vissa handlar det om att hitta en plats, hitta sig själv. Med eller utan kepskille väljer man själv.
Jag vet att jag vill hitta mig, i början på vuxenvärlden.

Jag väntar nog med kepskillen som egentligen inte röker tills han tar av sig kepsen och fimpar.